Då har årets krig mot Kung Bore och min hyresvärd börjat. Vaknade upp i morse av att jag inte kunde känna mina fötter. Trots mitt gosiga täcke och en lurvig liten pälsboll jämte mig så kände jag att saker och ting inte stod rätt till. Kylan trängde igenom in på min bara hud och hela min kropp frös till is. Ljudet från alarmet tvinga upp mig och smärtan när jag lyfte på täcket var obeskrivlig. En ny istid omringade mig och jag förblev paralyserad för några sekunder. Jag slängde på mig de närmsta kläderna jag kunde hitta och sökte mig ivrigt mot hallen. Jackan flög på och en mössa kom till min räddning, plötsligt kändes allt så mycket bättre. Sökte mig till köket där jag visste att jag skulle få domen. Petade gardinen åt sidan och handen stelnade så fort jag rörde vid den iskalla termometern. Ute: 4,4. Inne; 16,1. Jag försökte att gråta, men mina tårar frös bara till is.



Varför ska detta alltid drabba mig när det drar ihop sig mot vinter. Jag klarar inte av sådan här kyla, men om det fortsätter måste jag i fortsättningen sova i både raggsockor och med mössa på huvudet.

Blir till att ringa ett samtal. Är inte mina element igång imorgon så blir det krig vill jag lova. Eller, jag kanske väntar tills efter helgen, ska ju ändå åka bort i några dagar.

Brr.