Jag var med om en lite rolig grej tidigare idag. Först var den bara lite rolig, sen blev den mer pinsam eftersom jag ställde till en liten scen, sen blev den rolig igen. Äsch, jag drar väl allt från början...

Efter jobbet åkte jag till Lidl för att handla lite. Jag gillar att handla på Lidl, speciellt vid tidpunkter då jag vet att det knappt är något folk där. Söndagar, en halvtimma före stängning är perfekt. Då kan jag gå där i lugn och ro, kolla på alla lustiga varor de har och kanske hitta något nytt och spännande. Det gäller bara att passa sig när personalen kommer med skurmaskinen. Livsfarligt!



I alla fall. Jag var där ikväll, nästan i min ensamhet och klockan började närma sig halv sex. Jag traskade ganska lugnt och försiktigt fram och hade precis kommit bort till mejeriavdelningen. Jag hinner ta ett paket fetaost, sen hissas plötsligt ett stort grått draperi ner från taket. En kvinna står böjd och kikar på en ost och märker inte detta. Jag säger ju förstås inte till, och vips får hon draperiet i huvudet. Det gjorde förstås inte ont, men fatta vad rädd hon blev. Himla roligt. Vad som var mindre roligt var ju förstås att jag hade massa saker kvar som jag skulle ha i mejeriet som jag nu inte kunde komma åt. Tänk er känslan jag fick när det började rulla ner. Precis som i Fångarna på Fortet när grinden stängs och man vet att man måste hinna ut innan tigrarna kommer. Jag hann inte till mjölken innan det var för sent utan fick istället snällt traska mot kassan.

Vid kassan la jag upp mina få varor och det blev min tur. Då ser jag genom hela butiken hur det gråa skynket åker upp igen. Jag kollar på han i kassan och utbrister: "Öppnar ni nu igen? Då handlar jag nog en stund till...". Jag tar alla mina varor i famnen och lämnar kassan. Några andra kunder tittar konstigt på mig och undrar vad jag har för problem :)

Jag fick min mjölk till slut och när jag kommer fram till kassan så förstår han som sitter där vad jag menade. Han säger coollugnt. "Du. Det är bara sånt du får uppleva på Lidl".

Lite spänning i vardagen sådär. Alltid trevligt.
Eftersom de hade öppet till fyra på söndagarna innan så har de inte ställt om den automatiskt mojängen på kylen, så det var därför den stängdes.

På ICA Kvantum i Nässjö finns ett liknande problem, där stängs också kylarna innan stängning och när man kommer till mejeriet kan man mötas av skynken framför kylarna. Stängt alltså! Det komiska här är ju då att deras draperier inte är automatiska utan stängs för hand. En lite jobbig miss att inte alla blivit informerade om att de numera har öppet till 22, utan någon har undgått detta och stänger tidigare!

.

Jag har väl egentligen vetat det ganska länge, men en kväll som denna kunde det inte vara mer tydligt. Jag är totalt jävla socialt missanpassad. Det är skrämmande faktiskt och jag börjar undra vad det finns för hjälp att få för denna typ av diagnos. Det är inte roligt på något sätt faktiskt, och jag mår på riktigt illa när jag hamnar i denna situation. Jag kan inte äta och all ork försvinner ur kroppen. Stundtals finner jag mig själv sitta helt stilla, med blicken rakt in i väggen eller på en fläck på golvet. Hjärndöd.



Fallet ikväll handlar om att jag verkligen, VERKLIGEN ville göra någonting. Jag ville verkligen gå på en fest, eller åtminståne umgås med någon för att sedan kanske dra ut en sväng och träffa lite folk. Alla förutsättningar fanns där: Den stora festen, massa människor och en känsla av att många skulle gå ut ikväll. Men den där lilla, men ack så dödsviktiga detaljen saknades. Det var ingen som fysiskt bjöd in mig, genom ord, genom bild, genom text, med vad som helst. Jag visste att jag var hur välkommen som helst, det är inte det som är problemet. Problemet ligger i att jag måste ha någon som drar in mig i smeten, någon som jag kan luta mig mot.

Mardrömmen som spelas upp hela tiden är att jag ensam, obemärkt gör entré. Alla skrattar och har roligt, hälsar förstås och ger en välkomnande blick. Jag försöker att söka position, men alla är redan inne i sina grupperingar och för mig som anlände ensam, utan en social stöttepelare, är chansen att bli en i gruppen obefintlig. Det dröjer inte många minuter - osynlig.

Jag vet att det troligtvis aldrig skulle gå till såhär, inte med de underbara människor som finns i min omgivning, men denna känsla vägrar att lämna min kropp och jag får rysningar i hela kroppen bara jag tänker på det. Det är denna känsla som ikväll fått mig att gå från toppen till botten på mindre än en kvart. Från jeans till grå mysbyxa. Från svalkande vitt vin till ett glas Proviva. Från hopp om skratt och glädje till fullständig tystnad och ännu en fruktansvärd lördagskväll. Det börjar bli alldeles för ofta.

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska ta mig ur det här.
För min egen skull hoppas jag att det går någon gång. Helst snart.

Helst nu, men tystnaden ger tyvärr inget hopp om det.

.