Jag har väl egentligen vetat det ganska länge, men en kväll som denna kunde det inte vara mer tydligt. Jag är totalt jävla socialt missanpassad. Det är skrämmande faktiskt och jag börjar undra vad det finns för hjälp att få för denna typ av diagnos. Det är inte roligt på något sätt faktiskt, och jag mår på riktigt illa när jag hamnar i denna situation. Jag kan inte äta och all ork försvinner ur kroppen. Stundtals finner jag mig själv sitta helt stilla, med blicken rakt in i väggen eller på en fläck på golvet. Hjärndöd.



Fallet ikväll handlar om att jag verkligen, VERKLIGEN ville göra någonting. Jag ville verkligen gå på en fest, eller åtminståne umgås med någon för att sedan kanske dra ut en sväng och träffa lite folk. Alla förutsättningar fanns där: Den stora festen, massa människor och en känsla av att många skulle gå ut ikväll. Men den där lilla, men ack så dödsviktiga detaljen saknades. Det var ingen som fysiskt bjöd in mig, genom ord, genom bild, genom text, med vad som helst. Jag visste att jag var hur välkommen som helst, det är inte det som är problemet. Problemet ligger i att jag måste ha någon som drar in mig i smeten, någon som jag kan luta mig mot.

Mardrömmen som spelas upp hela tiden är att jag ensam, obemärkt gör entré. Alla skrattar och har roligt, hälsar förstås och ger en välkomnande blick. Jag försöker att söka position, men alla är redan inne i sina grupperingar och för mig som anlände ensam, utan en social stöttepelare, är chansen att bli en i gruppen obefintlig. Det dröjer inte många minuter - osynlig.

Jag vet att det troligtvis aldrig skulle gå till såhär, inte med de underbara människor som finns i min omgivning, men denna känsla vägrar att lämna min kropp och jag får rysningar i hela kroppen bara jag tänker på det. Det är denna känsla som ikväll fått mig att gå från toppen till botten på mindre än en kvart. Från jeans till grå mysbyxa. Från svalkande vitt vin till ett glas Proviva. Från hopp om skratt och glädje till fullständig tystnad och ännu en fruktansvärd lördagskväll. Det börjar bli alldeles för ofta.

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska ta mig ur det här.
För min egen skull hoppas jag att det går någon gång. Helst snart.

Helst nu, men tystnaden ger tyvärr inget hopp om det.

.