Efter alla dessa år borde jag veta bättre. Man ska hålla sig inne på torsdagar i Nässjö. Åtminstone ska man hålla sig borta från själva stadskärnan och istället unna sig en tur så långt ut i skogen det bara går.

Idag hade jag ett ärende på staden. Köpa ett paket smör till min mor. Låter kanske enkelt, men det var det verkligen inte. Vanligtvis tar jag förstås inte bilen till stan en torsdag, men eftersom jag skulle ut till byn så var jag helt enkelt tvungen till detta. Inte en parkeringsplats i hela stan. Åkte runt, runt och hittade ingenting. Till slut fick jag syn på en liten lucka vid stationen. 10 minuter fick man stå där, jag hade hopp om att hinna utföra mitt ärende under denna tid.

Jag sprang upp längs esplanaden. Jag närmade mig torget och plötsligt var jag mitt ibland dem. Pensionärerna! Överallt stod de i min väg. Jag kämpade mig framåt. En pensionär tilltalade mig, undrade om jag hade kommit fel eftersom jag inte befann mig på min arbetsplats. Jag flåsade fram något svar om att jag var ute på konkurrentanalys. Jag kom in på Konsum - samlingsplatsen under tak - och fick tag i mitt smör ganska omgående. Väl i kassan var det bara att acceptera läget om att det var hur lång kö som helst och att det förstås tog jättelång tid. Ni kan ju lista ut själva hur det går när alla ska dra sina medlemskort. Helt omöjligt att lära sig hur det fungerar, trots att man handlar minst en gång i veckan.

Allt detta kan jag gå med på. Jag får skylla mig själv att jag går till Konsum en torsdag. Men något som jag INTE kan acceptera är när pensionären kommer med sin kundkorg, fylld till bredden. Tränger sig lite före och säger:

- Ursäkta, men jag har lite bråttom. Jag ska med bussen.

Över min döda kropp att hon får gå före mig. Speciellt inte när jag står med ett endaste paket smör i handen. Just idag lugnade det hela ner sig och jag slapp att starta en liten diskussion. Hon tittade nämligen på klockan och insåg att hon visst hade tid att köa för att hinna med bussen.

Puh. Ja, torsdagar alltså. Det är sån skillnad. Igår var det raka motsatsen. Då stod jag med mitt paket Kelda på Willys och framför mig stod en pensionär med vagnen full till bredden. Hon erbjöd mig att gå före. Jag log snällt och svarade:

- Nej, det behövs faktiskt inte. Jag är ledig idag och har inte bråttom någonstans, men tack ändå.

Ja. Vad ska man säga. Nu behöver jag vila. Jag är helt slut.