Min första uppgift i morse var att känna av vädret för att meddela till mina tasskompisar. Efter ett varv runt kvarteret gjorde jag utlåtandet:

Det är varmt men med lite kyla här och där. På väg att bli varmare. Ingen bar hud rekommenderas men heller ingen jacka.

Det blev varmare. Väldigt mycket varmare och det hade nog passat bättre med enbart bar hud.

Promenad blev det i alla fall ute i Torsta stenar. Träffade på många spännande koarter och vissa var efter oss lite mer än andra.



Nu är Joppe och jag helt slut och måste nog vila en timma eller två.

Joppe och jag råkade precis ut för en lite läskig grej. I alla fall tillräckligt för att jag skulle stanna till mitt på vägen, kika mig omkring och undra om det skulle hoppa fram någon konstig figur och berätta att jag vunnit några miljoner eller blivit odödlig. Inget av detta hände dessvärre, men det kanske kommer framöver.

Jag gick och lyssnade på Falling Stars med David Archuleta och tittade upp mot skyn. Vad ser jag då inte där? Jo, en stjärna falla förstås. Först trodde jag att det var ett fyrverkeri eftersom några tjuvstartade med detta redan tidigare idag, men jag konstaterade snabbt att så inte var fallet eftersom själva knallen uteblev.



Men vad betyder egentligen ett stjärnfall?

Får jag önska mig någonting nu?

.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men det är inte direkt roligt att kika ut genom fönstret idag. Det där hemska vita ligger där ute på marken och bara stirrar upp på mig. Det är inte annat än att man blir lite rädd.



Jag har inte bestämt än hur jag ska ta mig till jobbet. Tills fots, med bil eller med miniskidor. Vid närmare eftertanke så äger jag nog inga miniskidor så det får nog bli något av de två första alternativen i alla fall.

.

Haha. Jag vet inte hur jag ska skriva detta utan att det ska verka för sjukt. Tror inte det går att skriva på något bra sätt. I alla fall. Varje gång jag går runt Ingsbergssjön så kommer jag alltid på mig själv tittandes i vattnet. Det är inte för att vattnet är klart och vackert eller att svanungarna blivit snälla och oskyldiga. Jag tittar helt enkelt efter döda kroppar. Nu skulle man ju förstås kunna koppla samman detta med att det för ett tag sedan hittades en i vattnet, men jag måste dessvärre erkänna att detta är någonting jag gjort de senaste åren.



Ingsbergssjön måste dölja många hemligheter, cyklar och kundvagnar.

Någon mer som har detta normala beteende?

.

Joppe och jag har varit ute och gått. Långt. Vi bestämde oss för att gå ut i skogen en sväng så att Joppe kunde springa av sig lite, han har ju nämligen sovit ganska många timmar idag. Till en början gick det väl riktigt bra, men så såg vi en liten lapp som satt på ett träd längs med vägen. Lappen visade en pil åt höger och då gick vi ju åt höger förstås. Egentligen var vi sugna på att gå rakt fram, men pilen ville annat. Vi traskade iväg åt höger och in i skogen. In bland buskar och snår, upp på toppar och ner i dalar. Vi gick och gick men efter en timma gav vi upp. Vi hittade inget roligt åt hållet som pilen pekade. Dumma pil. Nästa gång skiter vi i pilen, eller så går vi helt enkelt åt det hållet den inte pekar.

.

Det gick ju inte så värst bra för mig och lilla Nina när vi var på kantarelljakt för ungefär en vecka sedan. Vi hittade väl kanske fyra var och lämnade skogen blöta och förnedrade. Vansinniga!

Idag tog jag med mig Joppe ut till byn och tänkte att det kan väl inte vara så himla svårt att hitta den där förbannade svampen alla letar efter. Vi tog oss långt ut i skogen och jag undersökte terrängen noga. När jag kände att jag verkligen var på rätt ställe vek jag av in i den djupa skogen. Spindelväv och nedfallna träd överallt hindrade inte min väg. Flugsvamp, Albinosvamp, andra svampar och så nåt gult där borta under trädet. Herr Kantarall, och kantarellbarn och KANTARALLSLÄKTINGAR! Woho, värsta släktträffen var det.



Det räckte för mig. Och jag hade ändå inte kunnat hitta fler eftersom jag bara hade en av Joppes bajspåsar att samla dem i. Jag var nöjd med det lilla och kände att jag behövde använda resten av tiden för att hitta tillbaka till den lilla stigen som jag hade kommit från. Även detta gick bra. Jag har nog bättre lokalsinne ute i skogen än jag har inne i stan.

Ja, jag har ju inte riktigt lärt mig att tycka om kantareller så mycket än så jag gav bort dem till mor. Det är ju själva letandet som är det roliga.




Är sugen på att gå ut på jakt igen. Vi får väl se när det blir nästa gång. Har inte direkt koll på hur länge svampsäsongen håller på heller, så det kanske börjar bli försent?

.

Igår hörde svampexperten och naturmänniskan Nina av sig och meddelade att hon tänkt ta med mig ut i skog och mark för att plocka kantareller. Eftersom jag aldrig gjort detta nappade jag förstås och var riktigt laddad.

Jag hämtade upp henne i förmiddags och vi begav oss iväg mot skogen.

- Det ska bli gott med kantarellmackor, började Nina.
- Vi kanske inte ska räkna med så mycket så vi inte blir besvikna, kontrade jag.
- Äsch, lägg av. Nu kör vi!, fortsatte svampexperten

I första skogen så hittade Nina två stycken ganska snabbt och jag kände att det faktiskt fanns hopp om det. Själv hade jag inte riktigt så lyckad början och hittade mest gula löv, blåbär och lingon. Dumt.

Eftersom letandet kan dra ut på tiden så slände Nina snabbt upp en liten hydda som vi kunde använda som skydd om det skulle komma oväder eller om vi skulle bli tvungna att stanna över natt.



Vi letade och letade men det verkade rätt dött på kantareller. Jag hade ju inte ens fått ta upp min påse ur fickan. Skogen kryllade däremot av massa andra svampar. Vi hittade t ex den väldigt sällsynta Albinosvampen som bara finns i ett fåtal exemplar världen över.



Vi bestämde oss för att byta skog och åkte vidare. Långt bort åkte vi, till någonstans där jag inte varit tidigare. Det var egentligen en återvändsgränd, men det fanns en hemlig grusväg som ledde oss vidare. Vi parkerade längs vägen och begav oss in i skogen på nytt. Det var ingen svampskog. Däremot fanns det tydliga spår av tidigare mänsklig aktivitet. Jag såg t ex en glasburk, ett tomt leverpastejspaket och min jobbarkompis Kickis gamla röda cykel som någon exprimenterat med och sedan dumpat i skogen. Som hon letat efter denna, men måste ändå vara skönt att till slut få ett avslut på hela historien.



Jag började tvivla lite på svampexperten och hon blev tvungen att använda en livlina - ringa en vän. Vi åkte vidare mot tredje och sista skogen. Det kändes rätt direkt när vi kom dit. Skogen skyddades av diverse förtrollningar och djur. Eftersom jag är Harry Potter-expert var detta inga hinder för mig. En svart huggorm var nog det läskigaste, men vi lyckades ta oss förbi även denna.

Plötsligt hör jag ett skrik.

- KANTARELL!

Jag springer dit och Nina har hittat ytterligare två. Vad i helvete. Jag bokstavligt talat simmar fram i terrängen, fullt fokuserad på att hitta en svamp¤"#¤"#. Och där är de. Fyra små guldkorn precis jämte ett litet vattenhål. Lyckan är obeskrivlig och jag plockar upp dem så försiktigt jag bara kan. Fyra små värdefulla guldtrumpeter i min hand.



Ja, sen gav vi helt enkelt upp. Vi var helt slut och lyckan tog våra sista krafter. Vi insåg att det inte riktigt skulle räcka till några kantarellmackor och inför nästa besök i skogen ska vi vara mer förberedda. Följa efter en riktig svampexpert helt enkelt som vi sen lite diskret kan klubba ner och ro åt oss de bästa ställena.

Aja, vad är väl en kantarellmacka egentligen när man kan köpa hamburgare på Nässjö Steakhouse! :)

.